Årets överraskning, årets roligaste (?) och en klassiker

Straight Outta Compton - F. Gary Gray, 2015 (på bio)
 
 
 
Kanske sommarens mest omtalade film, och helt klart dess mest positiva överraskning. Efter mycket om och men (även om det hela blåstes upp mer än nödvändigt) kom den också till Sverige, och det tackar jag för! Inte för att jag är ett stort fan av N.W.A som filmen handlar om, utan för att det är en mycket bra film. Filmen kretsar som sagt kring några av pionjärerna inom hip-hop, N.W.A, och dess frontfigurer Ice Cube, Eazy-E och Dr. Dre (de två övriga, Dj Yella och MC Ren figurerar mest som bifigurer). Filmen börjar med att introducera dem och deras hårda liv i Compton, California. Sedan får vi följa deras väg mot framgång, en väg som är minst sagt brokig och tuff, något som även gäller deras tid som grupp. Filmen fortsätter efter gruppens uppbrott att visa deras individuella karriärer, som även det innehåller såväl upp- som nedgångar. På många vis visar den inte upp något unikt i form av filmer som handlar om en persons karriär och liv, men den gör det jäkligt bra. Dessutom blir det en annan sak när vi får följa tre olika personer, och även om 147 minuter kan kännas långt är det bra att historien får den tid den behöver, för det är mycket att ta upp. Filmen träffar en bra balans mellan att vara en underhållande och för fans tillfredsställande redogörelse av bandets tid, samt att vara ett snyggt och engagerande drama, som vem som helst kan uppskatta. Filmen må vara lång, men den blir aldrig tråkig, och de tre livsödena vävs snyggt ihop. Självklart är det en fördel att tycka om deras musik då den spelar en stor roll, och hur musiken och filmen går ihop är riktigt snyggt gjort, men det är inget måste. Rent tekniskt är det en mycket välgjord film, och fotot gör mycket för känslan av filmen. Filmen och dess foto skildrar till stor del kontraster, mellan de orättvisor det hårda liv som förs i Compton, till det glamorösa livet som en framgångsrik rappare lever (även om det inte heller alltid är lätt). Men kanske främst bärs filmen av tre riktigt bra skådespelarprestationer. I rollen som Ice Cube ser vi hans egna (och mycket lika) son, O'Shea Jackson Jr., som Dr. Dre ser vi Corey Hawkins och som Eazy-E hittar vi Jason Mitchell. De två sistnämnda har viss erfarenhet, men för alla tre är detta ett rejält genombrott. Filmen har flera bra biroller också, där väl främst Paul Giamatti har den mest framträdande rollen, som bandets (eller främst E's) manager, och gör det bra han med! Filmer som handlar om kända personer kan ibland ha svårt med sin trovärdighet, men de lyckas alla gå in i karaktärerna på mycket övertygande vis och skapa emotionellt engagerande karaktärer som vi på olika vis bryr oss om. Och just det var något som kanske överraskade mig lite, hur pass känslosam filmen ändå var. Men det är verkligen en otrolig historia som mycket väl kunnat vara ren fiktion (och självklart kan man ställa sig frågande om verkligen allt tas upp, något den även fått kritik för), och det är helt klart en uppfriskande film att få se på bio. Av samma anledning är det också så kul att den blivit en succé, för filmindustrin behöver verkligen bredda sig, och inte bara mata ut "vita" filmer. Det här är ett steg i rätt riktning, nästa steg kanske är att en "svart" film lyckas utan att behöva handla om kända människor och/eller rasrelaterade orättvisor. 4/5
 
Trainwreck - Judd Apatow, 2015 (på bio)
 
 
 
Judd Apatow, är förmodligen en av Hollywoods allra mäktigaste personer, som producent, regissör och manusförfattare av flera av de senaste 15 årens största komedier är han åtminstone störst inom det fältet. Främst har han dock gjort filmer om och som riktat sig mot män, något han även fått en hel del kritik för. Men nu har han ändrat riktning något, och smart som han är gjorde han det tillsammans med branschens kanske hetaste komedienne, Amy Schumer, som dels skrivit manuset till filmen, men som även tar hand om huvudrollen. På många vis är filmen traditionell, och storyn liknar mycket vi sett förut, men rollerna har vänts, och den klassiskt grabbiga rollen är nu en kvinna. Schumer spelar Amy, hon vill inte ta livet alltför seriöst, inte misnt när det kommer till kärlek, hon föredrar att ligga runt lite som hon vill, jobba på sin ytliga tidning och dricka massvis, och det är hon lycklig med! Men detta börjar så sakteliga ändras när hon ska intervjua sportdoktorn Aaron (Bill Hader). Och som sagt är filmen inget unikum, men det är den också fullt medveten om, då den parodierar sig själv nästan, och sin genre (och tidigare filmer inom densamma). Och manuset är fruktansvärt välskrivet och nyanserat, och erbjuder betydligt fler nivåer en den klassiska rom-comen, och är betydligt roligare än de flesta också, samt bättre emotionellt förankrad, då den är mycket engagerande. Men det är inte bara Schumers manus som bär filmen, än merär det kanske hennes skådespelarinsats, som är klockren. Hon uppvisar en underbar komisk tajming och får oss verkligen att bry oss om henne, men även förstå henne. Bill Hader gör även han sin vana trogen det väldigt bra, och som hans polare spelar LeBron James sig själv, och bidrar med några av filmens roligare scener, han är faktiskt uppriktigt sagt riktigt bra. Brie Larson är även hon som vanlgit riktigt bra, om än i en mindre roll som den seriösa lillasystern, och övriga bra biroller görs av en nästintill oigenkännlig Tilda Swinton, Colin Quinn, Randall Park och Ezra MIller. På samma vis som Straight Outta Compton är ett bevis på att "svart" film går hem hos alla, är detta ytterlgiare ett bevis på att det komedier inte behöver vara så mansdominerade som de är, då den tillsammans med Spy är årets bästa komedi. 4/5
 
Boyz N the Hood - John Singleton, 1991 (Netflix)
 
 
 
Jag fortsätter på Ice Cube-spåret, nu med hans skådespelardebut, även om det är orättvist mot filmen att reducera den till bara det. Sprungen ur samma tid som Straight Outta Compton belyser kommer denna tvåfaldigt Oscarsnominerade film av John Singleton, som på många vis är lika aktuell nu som då. Som jag skrev om SOC handlar de mer framstående svarta filmerna ofta om sociala orättvisor, och även om denna gör detsamma tar den en något annorlunda vinkel och fokuserar på problemen inom svarta områden, istället för att tydligare fokusera på skillnaderna mellan vita och svarta, t.ex. Vi får i början av filmen se tioåriga Tre, som efter ett skolbråk flyttar till sin pappa Furious (Laurence Fishburne) i Crenshaw, LA, där han träffar sina vänner, bröderna Ricky och Darren. Filmen hoppar sedan fram sju år i tiden, Tre (Cuba Gooding Jr.) har efter en sträng uppväxkt växt upp till en duktig elev med jobb, Ricky (Morris Chestnut) satsar stenhårt på amerikansk fotboll och har en son, och Darren (Ice Cube) har precis kommit ut från ungdomsfängelset. Vi får se hur de tre killarna hanterar tonåren och allt vad de tinnebär, i ett område som präglas av gängbråk och oroligheter. Filmen ger en bra blandning av att vara en coming-of-age-film som ändå vill belysa något viktigt, med viss tyngd. Det är en snygg och bra film på många vis, även om jag inte helt fastnar för den så som jag skulle vilja! Gooding Jr. och Fishburne står för bra insatser, och de andra tillräckligt bra, även om de kanske inte sticker ut! 3.5/5
 
 
 

Kommentera här: