Vad blir det för film?

En film vars handling vore överflödig att försöka förklara. "Doc" Sportello (Joaquin Phoenix) är privatdetektiven som i ett 70-talets Los Angeles försöker lösa mysterier, allt i dimridå av rök. När en föredetta (Katherine Waterson) söker upp honom för att be om hjälp, och sedan försvinner, måste han på allvar försöka lösa ett brott. Men mycket går emot och han snärjs in i en härva som är större än vad han är van vid. Allt handlar om stämning i den här filmen, den osar av 70-tal och droger, den skildrar tiden utsökt och miljöer, kläder och scenografi är spot-on. Detsamma gäller Robert Elswits magnifika foto som framhäver allt detta på ett snyggt sätt. Det är inte alltid det går att hänga med i Paul Thomas Andersons smått röriga manus, men det osammanhängande i det passar ändå filmen, och det är ytterst välskrivet (det blev trots allt Oscarsnominerat), och han är inte känd för att göra de lättaste av filmer, även om denna nog är en av hans mer svårtillgängliga. Phoenix är både galen och briljant som Doc, och alla - små som stora - roller som dyker upp vid sidan om spelas perfekt av bl.a. ovan nämnda Waterson, Josh Brolin, Benicio del Toro, Owen Wilson och Martin Short.

 

Den kom förvisso före Dope, men fungerar som en slags fortsättning på den (om ni minns från igår!). Filmen skildrar vardagen för fyra svarta studenter på ett Ivy League college, och den ojämlikhet som finns hos traditionsbundna institutioner som dem i USA. Och detta görs genom otroligt pricksäker och skarp satir, klart bland det bästa som gjorts och roligaste i år. Den bidrar inte bara med humor, utan även med ett underliggande seriöst budskap, och kan förmodligen öppna upp ögonen för många! Tessa Thompson och Tyler James Williams sticker främst ut i en överlag riktigt välspelad film där Justin Simiens manus och regi ändå bör lyftas fram allra mest. Även gjord på ett nyskapande och medvetet vis, vilket bidrar ytterligare!

 

Matt Damon kvarlämnad i rymden kanske låter bekant, och nog fanns det vissa frågetecken på hur The Martian skulle följa upp Gravity och - kanske främst då - Interstellar. Men där Interstellar brast lyckas The Martian bättre, det är en sci-fi film där själva vetenskapen är förståelig (även om kanske inte alla förstår den exakt, men den går att greppa), och som håller sig till humor istället för stora och tunga filosofiska frågor. Drew Goddard har skrivit ett välbalanserat manus som Ridley Scott format till en helgjuten och underhållande rymdfilm. Skämten är snygga och levereras på bästa sätt av Matt Damon, som tillsammans med Scott står för en storstilad comeback här. Det är grymt foto och en riktigt bra blandning av musik, från finstämda klassiska stycken till klassisker, från bl.a. ABBA. Finns inte mycket att klaga på direkt, även om den inte riktigt når hela vägen. Väntas kunna bli en storspelare när Oscarsgalan nalkas, med bl.a. film, regi och manliga huvudroll inom räckhåll. Överlag en grym ensemble utöver Damon, med Jessica Chastain, Chiwetel Ejiofer, Jeff Daniels, Kate Mara, Kristen Wiig, Michael Peña, Sean Bean, Daniel Glover, Aksel Heine och Sebastian Stan.

 

Abel Morales (Oscar Isaac) har i många år kämpat för att ta sig uppåt med lagen på sin sida, i bransch som allt som oftast är korrupt. Familjen har precis flyttat till ett nytt hus och tillsammans med sin fru Anna (Jessica Chastain) är de nu nära att sluta ett avtal som gör dem till en riktigt stor spelare, men hot utifrån sätter press på Abel att ta till hårdhandskarna. J.C Chandor är en av de mest intressanta regissörerna just nu, och visar här med sin tredje film upp ytterligare bevis på sin bredd och kvaliteter. Sakta men säkert bygger han upp denna okonventionella gangstersaga, som med subtila medel får fram det bästa ur genren. Det är inte fart och fläkt eller större konfrontationer, bristen på tempo är säkerligen något folk saknar, även om jag personligen uppskattar att Chandor inte känner behovet av att lägga in onödig action bara för sakens skull, även om en något ökad puls hade kunant höja den något. Den är sanslöst snygg, från Bradford Youngs foto, Alex Eberts score till de stilrena kläderna och de bleka miljöerna. Och skådespeleriet från Isaac och Chastain är mästerligt, även de i linje med filmens mer subtila uttryck. Chastain borde helt klart fått en Oscarsnominering, och Isaac närapå!

 

Årets bästa skräckfilm, även om det är något problematiskt att kalla den för det. För den som förväntar sig en skräckis kan den vara en besvikelse, för den som vill ha suspense är den perfekt! Filmen handlar om en förbannelse, en "sak" (i form av olika personer) som förföljer en, och den "förs vidare" till nästa person man har sex med (släng dig i väggen aids). Jay (Maika Monroe) har träffat en kille ett par gånger när de hamnar i hans bil, och han för vidare förbannelsen till henne. Han är snäll nog att berätta hur det ligger till, något hon först kan acceptera efter ett tag då hon inser att det händer henne. Vi får följa hon och hennes vänner då de försöker hantera det och fly. Den bygger snabbt upp en spänning som vilar kvar under hela filmens gång och som kan göra sig gällande i såväl ljus som mörker, och som därför fungerar högst effektivt. David Robert Mitchells regi är närmast fläckfri och han har verkligen lyckats skapa en nytänkande och uppfriskande rysare, som förvisso har sina luckor, men som hålls samman utmärkt och snyggt knyts ihop. Riktigt snyggt foto dessutom, och ett atmosfäriskt elektroniskt score som guidar oss på vägen. Monroe står för en mycket bra insats i huvudrollen.

 

I en av årets allra starkaste filmer står Christopher Abbott för en av årets starkaste prestationer (och genombrott) som James, som ännu inte hittat rätt i livet. Hårt festande blandas med vardagen då han tar hand om sin cancersjuke mamma, spelad av en lika bra Cynthia Nixon. Han försöker balansera detta, men det är inte lätt för honom att hålla känslorna i styr. Även om hans beslut och agerande inte alltid är något vi sympatiserar med, men kärleken till hans mor är hela tiden i fokus, och deras relation är vackert skildrad, och förstärks av det otroliga skådespeleriet. Innehåller en av årets allra starkaste scener dessutom. Även om filmen tyvärr är alldeles för smal hade de båda helt klart förtjänat kärlek från akademin.

 

Folk blev lite fundersamma när Pixar inte kom ut med en film i fjol, och det ansågs något osäkert att göra en film som skulle skildra olika känslor i ung flickas huvud. Men å andra sidan var det Pete Docter som skulle regissera filmen, som gett oss klassiker som Monsters Inc., och Up. Och när filmen premierat på Cannes filmfestival stod det klart att han gjort det igen, och redan då var Oscarn för bästa animerade film redan given. Och den är helt fantastisk, underbart rolig och härligt känslosam, med otroliga karaktärer som har perfekt röstarbete från bl.a. Amy Poehler, Phyllis Smith, Mindy Kaling, Bill Hader, Lewis Black och Richard Kind. Det är inte bara animerat i sitt esse, det är även film i sitt esse.

 

Jag har en rejäl svaghet för coming-of-age, denna härliga och livsbejakande genre där hopp, frihet och framtidstro ofta står i centrum. Men hur trevligt det än kan vara så är det uppfriskande att denna film går något emot detta. Greg (Thomas Mann) blir pressad av sin mamma att träffa hans cancersjuke klasskamrat Rachel (Olivia Cooke), och en oväntad vänskap uppstår, som blir allt svårare att hantera ju mer sjuk hon blir. Men i perioder går det upp och i perioder går det ner, ibland får vi skratt och ibland får vi tårar. Den håller en fin ton där balansen skapas på ett snyggt sätt. Men det är en härlig och fin film, med välskrivet manus och fina prestationer från de unga Mann, Cooke och R.J. Cyler, som spelar Gregs bästa vän Earl. Filmen är rättfram och självmedveten, och blinkar hit och dit till olika filmer och inte minst till hur den här typen av film brukar vara. Överlag ytterst välgjort och bra, och en typ av film som jag verkligen gillar! Mycket bra vuxna biroller också, av Nick Offerman, Connie Britton, Molly Shannon och Jon Bernthal.

 

Ytterligare en riktigt bra coming-of-age film som i ännu högre grad är nytänkade och hyllad. På ett sätt som aldrig tidigare skildras berättar Marielle Heller upp Minnies (Bel Powley) väg genom det hormonstinna tonårsliv alla går igenom, och för en gångs skull får vi på ett bra sätt uppleva det från det kvinnliga perspektivet. Utan att på något sätt utnyttja eller sexualisera henne låter hon oss följa med på denna omvälvande resa, från det att hon först förlorar sin oskuld till sin mammas (Kristen Wiig) kille Monroe (Alexander Skarsgård) till det att hon i stor förvirring utforskar vidare samt börjar falla för honom. Det görs med sprudlande energi och väver in innovativ animation och ett härligt 70 tals-soundtrack (filmen är en snygg skildring av det glada 70-talets San Francisco). Powley står för ett av årets genombrott som Minnie, och Skarsgård gör sin kanske bästa roll hittills, och Wiig närmar sig mer dramatiska roller med övertygelse.

 

En film jag länge såg fram emot, och som jag till slut kunde se när den kom ut på blu-ray, då filmbolaget gjort det pinsamma valet att inte visa den på bio. Det är en film som är otroligt snyggt uppbyggd, inte bara rent visuellt, utan även berättarmässigt. Alex Garland regisserar från sitt eget manus, ett manus som innehåller en successiv uppbygnad av spänningen, som aldrig stressas fram eller egentligen mynnar ut i ett förhastat crescendo, utan som hela tiden ligger rätt. Det är en kombination av ett karaktärsdrama och en thriller, vilket ger en nyskapande och fascinerande skapelse. Hela tiden följs berättandet åt av ett snyggt och passande score, som bara lägger emfas på det redan effektfulla berättandet. Den är högst trovärdig, vilket gör vad den vill säga så mycket mer skrämmande, för det är inte sci-fi som känns avlägsen, den får artificiell intelligens att verka mer verklig än någonsin! I form av effekter får vi bara en, och det i form av roboten Ava, som är så snyggt gjord att man knappt tänker på att det är en (förvisso artificiellt intelligent) robot det handlar om. Men detta faktum har dock en lika avgörande faktor, nämligen i Alicia Vikanders magnifika rollprestation. Det faktum att hon är en robot kommer vi ju aldrig ifrån helt, och även det är mycket på grund av henne. Med bakgrund inom balett ger hon Ava ett äkta och trovärdigt rörelsemönster, och hon träffar balansen mellan robot och människa perfekt i sitt minspel och tonläge. Återigen slår hon oss med häpnad, det finns absolut inga gränser för vår svenska stolthet. Men hon får god hjälp i filmen av dess båda andra roller, i Domhnall Gleeson och alltid utmärkte Oscar Isaac (den där dansscenen alltså!).